öser ner. Det sköljer bort vuvuzelan från heden och känslan av sommaren som aldrig tog slut. Jag jobbar med glassen. Den är lite för söt men ack så okomplicerad. Kreativtkaos har bytts ut mot rutiner och cups and cones. Det finns tid igen. Tid att se över tankarna. Men också tid att odla restlessleggs och otåligheten. Det går bra när det finns ett utgångsdatum. Jag ser lite fram emot slutet. Komplicerad är alltid bättre i slutändan.
Jag får en god nyhet. En som får mig att le åt främlingen på gatan och fnissa för mig själv. Det finns hopp. Vi äter stark mat och skrattar, tittar på svårt indieband och folk som köar efter teknik i spöregn.
Men som vanligt kan inte allt gå bra jämt. Hon sitter på sängkanten, just där och då ingen mästerkatt, bara en liten kattunge. Hon berättar med trötthet i rösten. I en annan värld hade sjukdomar bara varit elaka skrönor för att skrämma barnen. Lite som odjuret i skogen och monstret under sängen. Men nu finns det kanske där, odjuret. Monstret i magen. Det är så förbannat orättvist. Regn tar bort mycket men inte allt.
0 .:
Skicka en kommentar