Det

är kvinnan med Dalmatinerna. Koppel som spindelnät runt hennes pluffsiga kropp. Alltid illasittande joggingoverall. Alltid flåsig och svettig. Kontrasten mot hundarnas lätta steg och smala smidiga kroppar.


Det är arbetarna som kommer på rasten. Blaklader och stora grova händer. Skäggstubb och svart under naglarna. Lukten av svett blandas med det söta. Skämten som jag helst slipper. Om rån och kulor. Ät och var tyst. Snälla.

Jag åker 3:an. Ett tunt lager av sött i håret, i ansiktet, ner över armen mellan tån. Hur jag inte känner lukten, den stickande sötheten, men säkert han bredvid. Säg mig att det finns något mer. Det kommer hända om det inte hänt. Hem till våning med takhöjd, skeva vinklar o kammare. Lessheten på samma utrymmen.

Tryckande moln som lägger sig som glasfibrer runt folks hjärnor. Lust att bara stanna inne. Vi samlas ändå på en parkering mellan hus på kullerstensgatan. Bra är väl det för jag älskar människorna och nattpromenaden genom allén.